lillaido

Den vackraste stunden i livet, var den när du kom. Och allt var förbjudet. Och allt som vi gjorde den stunden, vill jag göra om. För det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, men det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is.

Det är först nu som jag inser hur mycket jag har saknat dig, enda sedan två år tillbaka. Det gör så otroligt ont, Jonatan. Så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Du var inte färdig här, varför gick du? Var är du? Det är så tomt här. Vi var inte färdiga med varandra du och jag. Vår tid tillsammans slutade fel. Din plats i mitt hjärta var stor, du var min första kärlek, och den kommer aldrig att kunna ersättas. Den som har sårat mig mest, det är du. Den som har betytt mest, det är du. Och du är den som alltid kommer att finnas kvar hos mig.
Jag kommer inte att minnas dig som den som en gång var oärlig och gjorde mig ledsen och olycklig, utan som den vackra person som fick mig att bli så obeskrivligt kär och lycklig.
Jag har alltid vetat om, att du och jag hade tid tillsammans kvar i livet. Det förhållande vi hade var inte allt livet hade att ge oss, men jag antar att fortsättningen får bli i nästa liv, nästa gång vi ses. Då ska jag nafsa dig i örsnibbarna tills du storknar! :)
   Jag tänkte ofta på dig förut, efter att det tog slut mellan oss. Hjärtat dunkade fortare varje gång jag pratade om dig eller såg ett foto av dig. Till och med när du loggade in på msn, det kändes nästan som när man var 12-13 igen.
   Du gjorde mig helt nervös när jag var i din närhet, nästan konstig. Jag minns datumet när vi träffades första gången, andra gången, då vi blev tillsammans, då vi gjorde slut. Vägen du bor på, ditt gatunummer. Jag minns vad vi sa, vad vi gjorde. Det första jag sa till dig var: "Joppe, det låter typ som ett namn på en hamster eller nåt". Extra starkt minns jag när vi låg i soffan hemma hos dig. Jag hade varit på middag hemma hos farmor och farfar i Djursholm, men tröttnade och tog en taxi hem till dig klockan 12 på natten. Din mamma var i Uddevalla och du fick inte sova hemma själv, men vi gjorde det ändå. Du kysste mig länge och sen tittade du på mig där jag låg och sa bara: "Jag tycker om dig". Jag minns hur magen pirrade.
   Sista gången jag såg dig var hos pappa, på båten. Det var i juni och jag och min syster hade haft fest, och du sov över. När du gick morgonen efter kommer jag ihåg att jag stod kvar och tittade efter dig när du gick längs med kajen mot tunnelbanan. Jag önskar att jag hade kysst dig när du gick den gången, men det blev bara en kram.
   Jag var på din minnesstund i tisdags. Det var så fint, folk hade lagt massor av blommor och tänt ljus för dig. Någon hade skrivit "JP" med värmeljus på golvet. Jag la 5 röda rosor och tände ett ljus. Jag satt där i två timmar och precis innan jag åkte hem med Amanda tände jag ännu ett ljus och ställde vid fotot på dig. Det var en fin bild tycker jag. Du var så vacker Joppe.
   Även om jag någonstans saknade dig jämt och ständigt, så tänkte jag att du finns där borta, hemma i Sollentuna. Och hur konstigt det än känns att skriva det, så finns du inte "där borta" längre. Och det känns så jävla sjukt. Jag förstår inte, och jag tror inte att jag kommer att göra det heller. Det känns bara ologiskt.
Jag klarar mig, det gör man alltid. Även när det inte känns så. Men jag mår så jävla dåligt.

Den jävligaste stunden i livet, var den när du gick. Och allt var förlorat.
Här sitter jag och baddar såren med salt.
Det går åt helvete med allt.